Biosfär III, 1990

År 1990 flyttade åtta amerikanska forskare in i ett stort växthus i öknen söder om Phoenix i Arizona. Under de följande två åren levde och verkade dessa människor som brickor i ett ekologiskt experiment. De var ständigt påpassade av en publik som från sina bekväma bungalows kunde beskåda Biosfärianernas umbäranden. Projektet var lika delar spektakel och vetenskaplig spjutspetsforskning kring människans möjlighet att skapa en kopia av jorden.

Installationen Biosfär III var inspirerad av experimentet i Arizona, men i stället för forskare som stängdes in i som försöksdjur i växthuset, så inneslöts publiken i den stora luftfyllda PVC-sfären. Genom smala fönster i sfären kunde publiken se ut i olika dystopiska dioraman. Där iklädde vi oss rollen som maskinister vars uppgift var att starta upp sfären - en skapelseprocess som var verkets själva dramaturgi.

Genom olika luftslussar, säkerhetsventiler och efter ett antal dräktbyten, tog vi oss till slut in i biosfären. Där attackerade vi en grupp kubiska kopparobjekt ur vilka olika blomstermönstrade uppblåsbara volymer frigjordes. På så sätt förvandlades tältet från en minimalistisk installation till en organisk trädgård av böljande plast. Objekten transformerades till korsningar mellan högt och lågt, mellan beständigt och flyktigt.

Metamorfosen som Biosfär III genomgick var verkets själva essens. Den enda radikala utveckling som forskarna i ”Biosfär II” lyckades med var projektets egen undergång. I den perfekta jämvikten och det precisa livsuppehållande systemet kunde inget oväntat hända. Man försökte härma den ”verkliga” naturen så perfekt som möjligt men missade att naturens förmåga till evolution ofta är inbyggd i felkopplingar och mutationer.

Biosfär III installerades under vinterhalvåret i en gammal turbinhall utanför Oslo i Galleri Riis regi. Ett stort problem under utställningen var att det inte fanns någon värme i lokalen. Det hela utvecklades till ett klimatologiskt uthållighetsexperiment där besökarna som kom in från den bitande vinterkylan förväntade sig bekväm värme inne hos konsten. Så blev inte fallet och en tredjedel av besökarna stod inte ut med den nollgradiga temperaturen utan gick hem innan installationen var fullbordad. De som upplevde installationen i sin helhet vittnade efteråt om att kylan förhöjde närvarokänslan av verket och stärkte upplevelsen av att det som skedde i turbinhallen var ”på riktigt”. Dessa reaktioner ledde till en diskussion om hur man skulle kunna skapa konstverk som medvetet involverade vädret som parameter.

I ett angränsande rum till Biosfär III visades en serie Räddningskapslar. Rummet var ett slags laboratorium som kunde tillhöra de maskinister som arbetat med biosfären.

Bigert & Bergström

Transformation av Biosfär III komplett
30 x 10 x 5m
PVC, acryl, glas, trä, stål, koppar, bly, is, vatten, ånga, lera, växter, elljus, bandspelare, pumpar, fläktar
Bigert & Bergström 1990

Bilder

Filmer

Texter

Taggar

Ur Kris, nr 42 1991
Erik van der Heeg Bigert & Bergström "Biosfär III"

Performance, installation, Citadel Sköyen, Galleri Riis,

Oslo 29 nov-9dec 1990

Bios/thanatos
I. Biosfär betyder livssfär eller livsvärld. Vanligtvis används ordet för att beteckna det tunna skikt av en planet där kisel- eller kolbaserat liv kan uppstå och existera. På planeten Jorden omfattar biosfären lufthavet upp till en höjd av cirka 10.000 meter (vid denna höjd överlever svampsporer), markytan (som tillsammans med kontinentalsocklarna utgör hemvisten för över 99% av allt biologiskt liv), samt sjöar och oceaner ned till ett djup av 10.000 meter (på detta djup påträffas vissa bakterieformer). Den enda planet där liv hittills har kunnat konstateras är vår egen. Vi kallar den därför Biosfär 1. I jämförelse med Jorden utgör resten av kosmos en ren och obetingad thanatosfär. Biosfären utgör ett slutet, självreglerande och potentiellt evigt system - dess egenskaper kan beskrivas i termer av "ekologisk balans", "naturligt kretslopp" etc. Modifieringar av biosfären sker endast långsamt med avbrott för korta dramatiska språng, vilka i regel kan knytas till omfattande katastrofer: våldsamma komet- eller meteoritnedslag, syndafloder och vissa typer av mänsklig aktivitet, där biosfärens förutsättningar ändras i ett slag.

De övergripande ramarna för biosfärens kontinuitet bestäms av dess närhet till en sol. Med ett undantag är allt liv direkt eller indirekt knutet till denna himlakropp för sin fortsatta tillvaro. Detta gäller såväl för bakterier och mikroorganismer, som för växterna och deras fotosyntes, vilken i sin tur utgör grunden för bildandet av det syre som inandas av djur och människor. Men det finns som sagt ett undantag - livsformer som vänder sitt ansikte bort från solen. De utgörs av en oerhört liten grupp mikroorgansimer och plankton som påträffas nere i de stora havsdjupen i närheten av undervattensvulkaner. Långt nere under ytan har en fullständigt singulariserad biotop uppstått som frigjort sig från solen, och istället relaterar till den vulkaniska energi som Jorden själv alstrar ur sitt inre. Om solen plötsligt slocknade skulle vattnet på Jorden snart frysa till is utom just där magman från planetens innandöme får vattnet att koka. I en kall och svart värld utan sol skulle allt liv gå under, med undantag blott för vulkanotroperna: de skulle trotsigt framhärda i sin existens, som de enda jordvarelserna värda namnet.

II. I Oracle, i Sonoraöknen utanför Tucson i Arizona, görs nu de sista förberedelserna för Biosfär II - ett projekt som till största delen finansierats av industrimagnaten Edward Bass från Texas, under ledning av bolaget Space Biosphere Ventures. Biosfär II är ett slutet system, en 200.000 kubikmeter stor och absolut tät glasdom, som återskapar de materiella betingelser som existerar i Biosfär I. Den yta man ansett lagom för att få systemet självförsörjande med syre, föda etc har beräknats till 1,3 hektar. På denna yta samsas de fem biom, som behövs för att producera sötvatten via naturlig utdunstning och kondensering: öken, regnskog, savann, flodlandskap och hav. I biomen finns 3.800 land- och vattenlevande djur och växter, samt ett 0,2 hektar stort område avpassat för människor, med bostäder, jordbruk och vetenskapliga forskningsstationer. Sommaren 1991 kommer åtta frivilliga "bionauter" att inträda i Biosfär II för att leva där under två års tid, utan annan kontakt med yttervärlden än via telefon och datamodem. Syftet är ekologisk grundforskning, men tillämpningen avser främst utvecklingen av framtida kolonier på andra planeter. Biosfär II skiljer sig i ett mycket väsentligt avseende från sin förebild: det är en värld utan katastrofer. Man har endast återskapat ett moment i den tvåfaldiga biologiska temporaliteten, nämligen den cykliska och självrepeterande tid som håller ett system i balans. Men Biosfär I innefattar till skillnad från sin kopia också brottens och kataklysmernas linjära och irreversibla tid; det vill säga, den nödvändiga instabilitet som förnyar och utvecklar - ja, till och med frambringar - ett givet system. Utan de vulkaniska och elektriska katastrofer som drabbade Jorden under ett relativt tidigt skede, för 1 miljard år sedan, skulle proteinenzymer aldrig utvecklats till DNA: thanatos hade aldrig blivit bios. En sfär kan uppenbarligen endast konstitueras som biosfär i en linjär tid; därför kan Biosfär II endast upprätthålla, aldrig alstra något ur sig själv. Det enda irreversibla förlopp som skulle äga tillträde till denna andra biosfär vore dess egen undergång.

III. På ett nedlagt industriområde utanför Oslo, i NEBB-fabrikernas gamla turbinhall, iscensattes under en serie vinternätter 1990 försöken att konstituera en tredje biosfär. I turbinhallens inre lät Bigert/Bergström en helt ny form av landskap träda fram - en topografi med oväntade egenskaper som successivt kom att visas sig i enlighet med ett antal strikt planerade faser. Om Biosfär II utgör konstruktionen av en värld i vilken vi kan leva under kortare eller längre tid, så innebär konstitutionen av en livsvärld något helt annat. I ett konstitutionsögonblick kan vare sig tid eller rum tänkas i egenskap av vilande parametrar, utan måste vara mednärvarande som fria element vid själva tillblivelseakten. Här närmar vi oss således ett absolut performatitvt moment, som i fallet Biosfär I måste ha utgjorts av det ögonblick då Herren säger "Fiat lux", varvid världen plötsligt bli till. (Vilket också noterats av den förste egentlige uttolkaren av de performativa inskriptionernas betydelse inom konstarterna: Longinos, i Peri hypsos.) En performativ akt som upprättar en ny biosfär måste iscensättas med samma mått av effektivitet och anspråksfullhet - samma poeitiska kraft - som demiurgens i Timaios eller Jahves i Första Moseboken: en tredje biosfär måste bli till som ett konstverk och tänkas i termer av ett skeende eller experiment, där syftet blir att få grundläggande fenomenologiska erfarenheter att utkristalliseras. Närvaron av en betraktare och dennes specifika förhållningssätt till verket vid ett givet moment kan således inte reduceras bort. Vi måste lämna den konst som är reproducerande, eller själv mekaniskt reproducerbar bakom oss, precis som vi också måste avvisa den traditionella scenkonst, där tiden, rummet och åskådarens belägenhet aldrig någonsin upphört att framträda som fixerade enheter. Biosfär III kom att domineras av övergångar mellan stabila och instabila tillstånd hos det omgivande rummet. Verket utgjorde en kombinerad installation och performance där betraktaren ibland tycktes befinna sig utanför och ibland inuti ett oklart händelseförlopp. Fläktar fick rummet att expandera flera gånger om, och åskådarna kunde genom en luftsluss träda in i ett hermetiskt tillslutet plasttält som hölls uppe via ett övertryck i förhållande till den omgivande turbinhallen. I ljuset från ett skylight kunde man skymta en stor blylåda i den bortre änden av strukturen, flankerad av fyra kopparboxar, och längs med väggen fanns ett antal fönster utplacerade, som steg för steg avtäcktes. Genom dessa kunde betraktarna följa två vitklädda aktörer som undersökte och aktiverade ett antal stationer: ljus och lätthet stod mot vatten och gravitation; hettan och rörelsen i den kokande gyttjan konfronterade isstodernas köld och skenbara oföränderlighet; och fruktbarheten i det mekaniserade växthuset ställdes mot destruktiviteten och sönderfallet hos det utbrända bilvraket. Aktionens effektivitet artikulerades under denna fas också via den tid som investerats i materialen. För betraktarna framträdde ett verk konstruerat av skiftande hastigheter, där olika diagonaler av förändring fick sin bestämda disposition - expansion och kontraktion, sedimentering och erosion, växande och död.

Nästa fas problematiserade relationen mellan inre och yttre rum. Blylådans dörrar öppnades, men istället för en förmedling mellan de två världarna uppstod en tredje värld inuti de båda övriga. En tio meter lång, semitransparent plasttub sträckte sig plötsligt in i tältet, och där kunde aktörerna byta om till brandgula räddningsdräkter och aktivera sina skärbrännare. Med eldens hjälp skars blyväggarna upp i två lufttäta slussar och rumslig kontakt etablerades för första gången mellan betraktare och aktörer. Kopparlådorna öppnades och förutom de olikformade plastgestalter som vecklades ut och tycktes fylla lokalen, strömmade också ljud därifrån. Under aktionsförloppet hade de enda registrerbara ljuden alstrats av händelserna själva; ljuden kom från fläktar och skärbrännare, samt naturligtvis från publikens egen, helt kontingenta, ljudproduktion. I varje låda återgavs nu sammansättningar av sonora fragment hämtade från natur och civilisation: djurläten, naturkatastrofer, industriprocesser, trafik, människor etc. Detta moment bildade avslutningen på själva performance-akten. Experimentet att skapa en värld kontrollerad av en transformationslogik, stark nog att ordna också primära sinnliga kvalitéer under ett aktionsförlopp kunde börja utvärderas. När porten öppnades in till den tunnel som ledde till själva installationsrummet försvann aktörerna spårlöst i motljuset från starka strålkastare. Installationen bildade försoningens utpost i Biosfär III - bestämd av en hoppfull förvissning som ingen av de båda andra biosfärerna varit förmögna att skapa. På golvet stod räddningskapslar i naturlig storlek utplacerade, och på väggarna hängde modeller i mindre skala. Hade övertrycket i tältet kollapsat skulle åtminstone vissa delar av publiken ha kunnat räddats.

Publik inne i Biosfär III
Bigert & Bergström 1990
Ljus diorama
Bigert & Bergström 1990
Publik inne i Biosfär III
Bigert & Bergström 1990
Brännt diorama
Bigert & Bergström 1990
Blylådan öppnas
Bigert & Bergström 1990
Publik inne i Biosfär III
Bigert & Bergström 1990
Blylådans innehåll blåses upp
Bigert & Bergström 1990
Biosfär III med kopparlådor
Bigert & Bergström 1990
Blysluss
Bigert & Bergström 1990
Maskinisterna attackerar blylådorna
Bigert & Bergström 1990
Maskinisterna attackerar blylådorna
Bigert & Bergström 1990
Transformation av Biosfär III komplett
Bigert & Bergström 1990
Maskinisterna gör sortie
Bigert & Bergström 1990
Lab med "Räddningskapslar"
Bigert & Bergström 1990
Lab med "Räddningskapslar"
Bigert & Bergström 1990
Lab med "Räddningskapslar"
Bigert & Bergström 1990
Biosfär III uppblåst, sedd utifrån
Bigert & Bergström 1990
Biosfär III ouppblåst, sedd utifrån
Bigert & Bergström 1990

Kontakt

Studio Bigert & Bergström

Adress:
Västmannagatan 73, ög
113 26 Stockholm

Epost:
post@bigertbergstrom.com

Mats Bigert
Telefon:
0708 57 86 52
Epost:
bigert@bigertbergstrom.com

Lars Bergström
Telefon:
0708 57 86 53
Epost:
bergstrom@bigertbergstrom.com

Representerade av:
Gallery Niklas Belenius, Stockholm

Galerie Barbara Thumm, Berlin
Cis Art Lodgers, Barcelona

 

Kommentarer, feedback eller förfrågningar? Använd formuläret för att kontakta oss.

Sök