Klimatexperimentet, Dunkers Kulturhus, 5 maj - 21 okt. 2018

En mulen novemberdag 1946 står den amerikanska kemisten och nobelprisvinnaren Irving Langmuir i kontrolltornet på Schenectadys flygplats i New York. Ovanför honom lyfter ett flygplan med en last av kolsyreis som släpps ut när planet kommit upp ovanför molnen. Strax därefter faller ett regn över flygplatsen och Irving Langmuir ringer till en reporter och meddelar ivrigt: ”Mänskligheten har äntligen lärt sig att kontrollera vädret!”.

Som konstnärer har vi i över 30 år intresserat oss för hur människan med vetenskapen och teknikens hjälp försökt kontrollera väder och skapa artificiella klimat. Vädret påverkar människan ständigt, både fysiskt och psykiskt, och historien hade sett väldigt annorlunda ut utan dess nyckfullhet. The Climate Experiment är en utställning som visar konstverk vilka tillkommit under en 30-årsperiod men som alla har väder och klimat som gemensamt tema. Utställningens titel är dubbeltydig och kan läsas som en hypotes där vi jämför de mänskligt skapade klimatförändringar med ett gigantiskt experiment. Ett som vi inte vet hur det kommer att sluta. Men titeln åsyftar även våra egna experiment med klimat och väder där de olika elementen använts både som konstnärligt medium och inspirationskälla.

I begynnelsen var kuvösen. En maskin populariserad av läkaren Martin Courney i början av 1900-talet. En revolutionerande uppfinning som räddade livet på tusentals för tidigt födda barn. Det verk som möter besökaren först på Dunkers, Incubator for Earthquakes, 1992, är dock ingen plats för bebisar utan bjuder besökaren på ett uppdukat bord under en uppblåst plastkuvös. Då och då drabbas middagsbordet av en jordbävning och porslinet börjar skallra allt kraftigare. En naturkatastrof som fångats in och givits den bästa av förutsättningar för att utvecklas? Ett galet experiment eller en paradox? Ofta båda delarna. Med utgångspunkt i laboratoriet och de vetenskapliga rön som ofta höjer på läsarens ögonbryn inspireras man som konstnär och adopterar delar av den vetenskapliga verksamheten in i sin egen. I de två klimatkammare från 1994 som visas i utställningen kan man stiga in i stormens öga eller möta en av ånga frustande noshörning, två skulpturala rum som omsluter betraktaren och aktiverar alla sinnen. Vi har ibland talat om denna installation som en ”sinnesundersökning” (som ursprungligen bestod av fem olika kammare) där köld, ånga, värme och vind har ersatt klassiska konstnärliga element som lera och oljefärg. Här får vi syn på utställningens formella del som refererar till experimentet med att utveckla den vita anonyma konstkuben till ett upplevelsebaserat klimatlaboratorium.

1927 inrättades ett i verkligheten i Cambridge USA. Human Fatigue Lab, byggt och finansierat av den Amerikanska militären, bestod av olika rum med extrema klimat där soldater fick träna sin uthållighet. Första världskriget hade satt fart på både fysiker och meteorologer vars experiment håvade in pengar från militären för att utveckla metoder att vinna mark på slagfältet. För de som var bäst rustade och kunde förutse vädret hade ju en enorm fördel. Historien är full av exempel när vädret spelat en avgörande roll för utgången av en militär konflikt. Och här undersöks detta tema i de mobila skulpturer som har den övergripande titeln Vädret - det synoptiska slagfältet. De fem olika skulpturerna är sammansatta av meteorologiska symboler (isobarer, kall- och varmfronter, vindpilar, hageltecken etc.) som var och en bildar rumsliga väderkartor över olika datum i historien. Inspirerade av minimalisternas kodifiering av abstrakta fenomen (som Walter de Marias Broken Kilometer tex) upphöjs de meteorologiska symbolerna till högpolerade konstföremål.  Men den insmickrande och speglande metallen bär även på dramatiska berättelser, som t.ex när Kublai Khans styrkor år 1218 skulle invadera Japan men en stor tyfon förstörde Mongolernas armada. Japanerna gav denna storm namnet Kamikaze - den gudomliga vinden. Och i utställningen består detta verk av en serie cirkulära isobarer som hålls ihop av vindpilar vilka tillsammans redovisar en tyfons inre anatomi.

Intresset för att dissekera och plocka isär vetenskapen i dess minsta beståndsdelar är något som vi ofta utgår ifrån för att sen själva kunna skapa vår egen version av dessa experiment. Som i verket If You Don’t Like the Weather Change It, 2007. En fyrkanalig videoinstallation där runda filmer projiceras inuti parabolantenner. Här kan vi följa Bigert & Bergströms försök att återskapa Irving Langmuirs experiment med att så moln med kolsyreis för att skapa regn. Medan konstnärerna förbereder sin geo-engineering performance framträder olika forskare och historiker i filmen som sätter experimentet i en större kontext. Drömmen om att kontrollera vädret är lika gammal som mänskligheten, men idag har regndansen ersatts av allt kraftigare datorer och spekulativa “quick-fix” tekniker där vetenskapsmännen är de nya vädergudarna. Men huruvida de blir hjältar eller förpassas till vetenskapshistoriens komposthög är alltid svårt att veta i stunden. I verket Adrenaline Dream, 1993/2018 vilar en mänsklig gestalt iklädd en värmeskyddsdräkt på en brits inuti ett växthus. Då och då drabbas gestalten av skälvningar. Växthuset har utvecklat ett eget skydd i form av ett vagt kamouflagemönster som slingrar sig över glasrutorna. Liksom många andra verk i utställningen är tolkningen dubbel. Titeln antyder att gestalten i alla fall är vid liv men försänkt i ett hypnagogiskt tillstånd där adrenalinet ger upphov till de sporadiska darrningarna. Kanske är det vetenskapsmannen som själv tagit skydd efter att de experiment som de intilliggande laboratorieställen bär på har gått över styr? Skulpturerna Established but Incomplete, Stationary och The Party is Over, 2017 verkar hämtade från en klimatforskares laboratorium där en framtida situation påverkat experimenten och skapat nya mutationer. Här har ett snölandskap förvandlats till kött, termometrar blivit akvarium och kall- och varmfronter vittrar sönder.

Experimentet med klimatet dokumenteras även i verket Expedition, 2006 där en färd med isbrytaren Oden materialiseras till en molekylär foto skulptur. I detta verk framträder konstnärens roll som forskningsresenär. Även skulpturens formella utförande kan beskrivas och kopplas till hur konstnärer och vetenskapsmän har experimenterat med olika visualiseringsmetoder för att beskriva naturen. Här får vi syn på hur vetenskap och konst kan korsbefrukta varandra. De experiment som klimatforskarna utför på isbrytaren skymtar i video-dokumentationen Drip Drop Future, 2006 på väggen bredvid. Dessa kan tyckas absurda då de luft- och vattenprov som analyseras på isbrytarens laboratorier är så sköra och små i förhållande till den enorma maskinen som vaggar sig fram genom det arktiska istäcket.

Det istäcke som en gång gav isbjörnen en trygg plattform att jaga säl ifrån. I takt med att detta smält (2017 var ismaximum i norra ishavet det näst minsta sedan mätningarna inleddes 1981) har isbjörnen tappat sina jaktmarker. Isbjörnen dyker upp i slutet av utställningen och skymtar dels i ett av de tre väggverken Backstage Diorama från Biologiska Museet på Djurgården i Stockholm. Här betraktar vi dioramat bakifrån och  bilderna redovisar den praktiska anatomi som Gustav Kolthoff använde sig av år 1900 när dessa dioramor skapades, allt för att upprätthålla en illusion av en arktiskt biotop. Museet var det första i sitt slag när det invigdes 1893 och dåtidens multimediala verktyg för att presentera naturen “så som i verkligheten” för besökarna i Stockholm. Den uppstoppade isbjörn som nu ligger med nosen vänd ut mot Öresund sköts av Kolthoff själv på Svalbard 1900. En dag när vi besökte muséet så hittade vi detta smutsiga och bortglömda djur bakom kulisserna där den tjänat som stöd åt en av museets anställdas sommardäck. Verket Vinterförvaring/Winter Storage, 2017 är ett funnet föremål (ett s.k objet trouvé). Här har den tragiska isbjörnen höjst upp till konstföremål och verket summerar flera av de komplexa frågor som utställningen väcker.

5 maj - 21 oktober 2018, Dunkers Kulturhus

Vernissage 4 maj 18:00 - 20:00

 

 

Bilder


Kontakt

Studio Bigert & Bergström

Adress:
Västmannagatan 73, ög
113 26 Stockholm

Epost:
post@bigertbergstrom.com

Mats Bigert
Telefon:
0708 57 86 52
Epost:
bigert@bigertbergstrom.com

Lars Bergström
Telefon:
0708 57 86 53
Epost:
bergstrom@bigertbergstrom.com

Representerade av:
Gallery Niklas Belenius, Stockholm

Galerie Barbara Thumm, Berlin
Cis Art Lodgers, Barcelona

 

Newsletter:

Subscribe here

 

Facebook

 

Kommentarer, feedback eller förfrågningar? Använd formuläret för att kontakta oss.

Sök